Kravet på varaktighet vid arbetsskadelivränta

PUBLICERAD 2015-11-13

År 2008 genomfördes stora förändringar inom sjukförsäkringen och sedan dess har antalet ärenden om arbetsskadelivränta minskat betydligt. Antalet ansökningar har gått ner och andelen ärenden där livränta beviljas har minskat. För att den försäkrade ska ha rätt till livränta vid arbetsskada måste två grundkrav vara uppfyllda. Dels ska förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete vara nedsatt med minst en femtondel, dels ska denna nedsättning antas vara bestående i minst ett år (varaktighetskravet). Först när dessa två krav är uppfyllda, prövar Försäkringskassan om den försäkrades skada har orsakats av arbetet. Syftet med denna granskning är att undersöka hur Försäkringskassan utreder och tillämpar varaktighetskravet vid prövningen av en ansökan om arbetsskadelivränta.

Tidigare avslog Försäkringskassan knappt 10 procent av ansökning¬arna om livränta på den grunden att inkomstförmågan inte var varaktigt nedsatt. Under år 2013 och 2014 utgör denna andel 44 procent för kvinnor och 39 procent för män. Andelen ansökningar som avslås på grund av att varaktighetskravet inte bedöms vara uppfyllt har alltså ökat väsentligt. Granskningen visar att den högsta andelen avslag med hänvisning till att kravet på varaktighet inte är uppfyllt finns i de ärenden där den försäkrade har sjukpenning. Det är alltså bara i en liten del av de ärenden där den försäkrade har sjukpenning som Försäkringskassan bedömer att nedsättningen kommer att kunna antas bestå under ett år framåt.

Enligt granskningen är varaktigheten tillräckligt utredd i de fall där Försäkringskassan har bifallit ansökan om livränta. Försäkringskassan har i de flesta sådana ärenden ett bra beslutsunderlag som består av mer än bara läkarintyg för sjukpenning. Däremot, efter vad som framkommit i granskningen, kan utredningen vara otillräcklig i ärenden där den försäkrade får avslag på ansökan om livränta på grund av att varaktighetskravet inte anses vara uppfyllt. Granskningen visar att Försäkringskassan i en del fall fattar beslut på bristfälligt eller ofullständigt underlag. Det gäller särskilt när den försäkrade har haft sjukpenning under en längre tid, är arbetslös eller är föremål för rehabilitering. Att ha läkarintyg för sjukpenning som enda underlag för att bedöma varaktigheten, är ofta inte tillräckligt.

Med nuvarande utformning av varaktighetskravet och den bristande samstämmigheten med sjukförsäkringen är det svårt för den försäkrade att veta i vilket skede hen bör ansöka om livränta. Det krävs vanligtvis ett medicinskt underlag som säger att nedsättningen av inkomstförmågan kommer att bestå minst ett år framåt i tiden för att det ska finnas möjlighet att bevilja livränta. En sådan medicinsk bedömning är ofta svår att göra. Det krävs dessutom att både den försäkrade och den behandlande läkaren har kännedom om att en sådan bedömning är ett villkor för att livränta ska beviljas. När den tidsbegränsade sjukersättningen togs bort år 2008, försvann den naturliga tidpunkten för att söka livränta. Samma varaktighetskrav för båda ersättningarna gjorde att det föll sig naturligt för både försäkrade och handläggare att initiera en ansökan om livränta, när tidsbegränsad sjukersättning beviljades.

Många som ansöker om livränta i dag får aldrig någon prövning av om skadan beror på arbetet. Detta beror dels på utformningen av varaktighetskravet, dels på att Försäkringskassan prövar grundkraven för livränta innan sambandet med arbetet prövas. En ytterligare orsak är att Försäkringskassan i vissa fall avslår ansökan utan att ha utrett varaktigheten tillräckligt.

Det finns ett samspel mellan de olika försäkringarna och när sjukförsäkringen förändras krävs att lagstiftaren och Försäkringskassan även beaktar konsekvenserna för arbetsskadeförsäkringen.

  • ISF Granskar och analyserar
  • Sjukförmåner
  • Arbetsskadeersättning
  • Rättssäkerhet och kontroll
  • Egeninitierat
  • ISF RAPPORT 2015:14

  • FÖRFATTARE

    Malin Josephson

    Julia Pietrek

    Emma Rönström