Sjukfrånvaro och psykiatriska diagnoser

PUBLICERAD 2014-11-13

ISF har på uppdrag av regeringen studerat i vad mån utformningen av regelverk och sjukförsäkringens administration har påverkat utvecklingen av sjukskrivningar med psykiatriska diagnoser samt i vilken utsträckning nuvarande system är anpassat till dagens situation. Analysen visar att antalet sjukfrånvarande med psykiatriska diagnoser har minskat den senaste tioårsperioden. Samtidigt har deras andel av samtliga sjukfrånvarande ökat. Det beror på att sjukfrånvaro i andra diagnoser har minskat ännu mer. En slutsats är att sjukförsäkringssystemets regelverk och tillämpning av allt att döma starkt har bidragit till en utveckling där de med en psykiatrisk diagnos utgör en större andel av de sjukfrånvarande.

Sjukförsäkringens regelverk och tillämpning har genomgått stora förändringar de senaste 20 åren. Exempelvis har en bortre tidsgräns införts, liksom tidsgränser för prövningar av rätten till ersättning, krav på tidiga utredningar om rehabiliteringsbehov och en närmare samverkan mellan myndigheter och andra aktörer. Detta har med stor sannolikhet lett till en förändring av tillämpningen så tillvida att fler initiativ tas tidigare i sjukfallet. Sjukförsäkringen har dessutom renodlats till att numera endast ta medicinsk hänsyn och inte väga in sociala eller arbetsmarknadsrelaterade faktorer. Över tid har också regelverk och tillämpning för sjuk- och aktivitetsersättningen blivit allt striktare.

Det är ofta svårare att fastställa arbetsförmågan för personer med en psykisk sjukdom än för en person med en kroppslig åkomma. Dessutom påverkar psykisk sjukdom funktioner som är väsentliga för de flesta arbeten. Byte av arbetsuppgifter eller andra anpassningar möjliggör inte arbete på samma sätt som vid till exempel ryggbesvär. Lämplig sjukskrivningstid för att främja en hållbar återgång i arbete är inte heller känd för dessa diagnoser. I en striktare sjukförsäkring kan med andra ord andelen personer med en psykiatrisk diagnos förväntas öka som en konsekvens av att det blir relativt svårare att beviljas ersättning av andra orsaker.

De senaste årens genomförda förändringar i regler och tillämpning har både ökat och motverkat förekomsten av personer med psykiatriska diagnoser bland sjukskrivna. Å ena sidan har införandet av de tidsbestämda prövningarna av rätten till ersättning och behandlingarna inom ramen för rehabiliteringsgarantin haft en dämpande inverkan på såväl antalet personer med en psykiatrisk diagnos bland de sjukskrivna som deras andel av samtliga sjukskrivna. Å andra sidan får personer med psykiatriska diagnoser fler och tidigare utredningar, vilket i forskningen har visat sig öka förekomsten av sjukskrivning.

Det finns problem- och utvecklingsområden för sjukförsäkringssystemet när det gäller sjukfrånvarande personer med en psykiatrisk diagnos. I rapporten pekas några möjliga åtgärder ut för att bidra till att minska sjukfrånvaron bland dem med psykiatriska diagnoser. Det krävs en ökad kunskap om hur arbetsförmågan påverkas av psykiska sjukdomar och vilka insatser som fungerar, samt en ökad kunskapsstyrning så att evidensbaserade metoder tillämpas. Forskning visar att för en bättre effekt ska dessutom rehabiliteringen inriktas på insatser före en sjukskrivning, vilket talar för att arbetsplatsen och arbetsgivaren är viktiga i rehabiliteringsarbetet. Ett mål bör därför vara att arbetsgivare arbetar mer preventivt och blir mer aktiva tidigt i sjukdomsförloppet.

  • ISF Granskar och analyserar
  • Sjukförmåner
  • Rättssäkerhet och kontroll
  • Sjukskrivningsprocessen
  • Regeringsuppdrag
  • Försäkringskassan
  • ISF RAPPORT 2014:22

  • FÖRFATTARE

    Jenny Lindblad

    Berit Hamrén

    Pathric Hägglund

    Malin Josephson

    Ola Leijon

    Helena Persson Schill

    Niklas Österlund