Bakgrund

Den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen infördes av regeringen år 2008 och innebar att det fanns en gräns för antalet dagar med sjukpenning. Gränsen gick vid ungefär två och ett halvt år, noga räknat 914 dagar.

Den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen togs bort den 1 februari 2016. Regeringen menar att syftet med sjukförsäkringen är att den som drabbas av sjukdom och till följd av denna inte kan försörja sig genom förvärvsarbete ska ha ett ekonomiskt skydd.

Det är möjligt att en bortre tidsgräns kan komma att införas igen, till exempel om kostnaderna för socialförsäkringen skulle börja öka dramatiskt. Därför är det viktigt att undersöka vilken av de två situationerna – med eller utan en bortre tidsgräns – som leder till bäst utfall för den enskilda personen och för samhället i stort. Även om omkring hälften av de så kallade utförsäkrade återgick till sjukpenning var det en del som kom i arbete eller studier under den period det fanns en bortre tidsgräns. Det visar att det finns personer med långa sjukfall som har en arbetsförmåga, som eventuellt inte längre utnyttjas. Det kan alltså finnas samhällsekonomiska vinster med en bortre tidsgräns.

Syfte

Det har snart gått fyra år sedan den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen togs bort och det finns anledning att undersöka hur utfallen för gruppen med långa sjukfall ser ut efter regelförändringen 2016 i jämförelse med en grupp som nådde tidsgränsen innan februari 2016 och som därför omfattades av tidsgränsen.